Övrigt

novell, Varför inte jag? LÄS!

2010-02-01 22:26 #0 av: wanna-be-thin

Här är en ganska kort novell som jag skrivit, läs gärna och kommentera är ni söta :D och varför inte betygsätta ^^?

 

 

Varför inte jag?

Vill bara försvinna. Sorgen har tagit över mig för längesedan och jag har lärt mig att tiden inte läker alla sår. Det var tre år sedan idag och det fattas fortfarande en bit av mitt hjärta. Tre år sedan min kusin togs ifrån mig. Allting hände så fort och jag hann inte säga hejdå. Var dag efter det hände, går jag igenom hela dagen inuti mitt huvud, jag bearbetar varenda detalj och om det bara inte hade varit sant..

Det var en solig sommareftermiddag och vinden blåste i våra hår när vi cyklade ner mot stranden. "Haha jag hinner lätt före dig!" skrattade jag. Vi trampade på i full fart och jag sladdade när jag kommit fram till sanden, cykeln kastade jag mot en sten och medan jag sprang tog jag av mig den lösa blommiga klänningen. Nora sprang ner i vattnet precis efter mig och började skvätta för fullt. Vi skrattade högt och plaskade runt i vattnet.

Ända sedan vi varit små har vi tävlat om allt från att äta mest glass, till att hålla andan längst. Trots förluster har vi ändå lyckats hålla sams, även i våra små brottningsmatcher där hon lyckades ge mig två fläskläppar, så hade jag kvar mitt stora leende, dock inte lika smickrande som tidigare.

Efter doppet sprang vi upp igen och kastade oss på handduken "jag hann först" ropade Nora med ett flin. Jag gav mig och tog fram en annan handduk, så lade vi oss för att sola i våra nya bikinis. Vi pratade, som alltid, om allt och inget. "Vad gör Emanuel idag?" frågade jag med ett leende. Hon fick ett stort leende och man såg kärleken i hennes ögon när hon svarade att han skulle repa med hans vän. De hade varit tillsammans i en månad den dagen och vi blev lika fnissiga båda två när vi pratade om honom.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången han kom hem till henne, jag var också där. De hade träffats i skolan innan, men nu skulle han äntligen komma hem till henne. När han kom in genom dörren kunde varken hon eller jag dölja leendet och han log tillbaka så det lyste i hans vackra ögon. Emanuel var ganska blyg men det ändrades fort. Eftersom jag också var där kunde Nora och jag inte vara tysta en enda sekund, utan skrattade och fjantade oss hela tiden. Hela kvällen bestod av filmtittande, popcornkrig, utspilld läsk och massor och åter massor av skratt. Sedan dess har de varit tillsammans och de var som gjorda för varandra.

Efter en stund av dagdrömmande om en egen älskling började huden brännas och vi bestämde oss för att ta en simtur igen. Hon frågade om vi inte skulle simma ut till den stenen igen. Jag tvekade eftersom jag visste att det snart skulle bli vågor, båten skulle snart komma, men kunde inte fega ur, så jag sa att det var självklart.

När vi inte bottnade längre var det bara en liten bit kvar tills vi skulle hitta stenen. Där borta såg vi en liten mörk fläck och vi simmade dit. Väl vid stenen kämpade båda om och om igen för att komma upp, när vi drog ner varandra. Vi lyckades stå upp båda två på den hala stenen och satte oss för att få luft efter kampen. Våra blickar letade sig ut mot horisonten och vi konstaterade att solen började gå ner, men det var fortfarande varmt. Folk började bege sig hemåt och det var knappt någon kvar, mer än en man som rastade sin schäfer, och en kvinna med sin lilla chihuahua.

Vi satt där ett tag och beskådade havet, och började känna av att vågorna ökade litet. De ökade fort och vi ställde oss upp på stenen för att inte dras med de kraftiga strömmarna. Plötsligt tappade jag balansen men Nora grep genast tag i mig och jag fick tillbaka balansen. Nu kändes rädslan verkligen i magen, jag ångrade att jag inte sagt nej tidigare när hon frågade om vi skulle simma ut. En stor våg närmade sig och på en knapp sekund var Nora i vattnet. Jag sträckte min arm så långt jag kunde, men nådde inte. Hon drogs fort utåt mot det djupare havet och de drog ner henne, jag kunde inte se henne nu. Tårarna började rinna och paniken var där, jag skrek allt vad jag orkade efter hjälp, men ingen verkade höra.

Utan att tänka dök jag ner i det mörka vattnet och började simma utåt, undertiden ropade jag fortfarande allt jag kunde. Mina ögon sökte genom vattnet på ytan och oräkneliga gånger dök jag ner med huvudet utan att finna något. Jag började tappa kraft, men fortsatte ropa och irrade kraftlöst omkring i vattnet. När jag nästan gett upp var en man bredvid mig och frågade ivrigt vad som hänt. Krafterna återvände och jag berättade att min vän var i vattnet och att jag inte kunde hitta henne, och just när jag förklarade att jag letat överallt anade jag hennes hår en liten bit bort. "DÄR!" skrek jag och han simmade snabbt dit. Han bogserade in henne till stranden och efter någon minut kom ambulansen som han ringt innan. Hon andades inte och jag grät ohejdbart. De började med HLR och gav henne elchocker, medan jag satt som förstenad. Hon fick elchock efter elchock, men hon öppnade inte ögonen. Jag skrek till henne att vakna, att se på mig igen, men hon verkade inte lyssna. När de försökt i omkring tio minuter konstaterade de att det var försent. Hon var förlorad.

Då började jag med HLR på henne, fast jag hann inte länge förrän de drog bort mig. Jag skrek åt de att de skulle släppa mig, att hon visst kunde leva om de bara gjorde lite till, för jag ville inte lyssna på deras ord.

Efter det har jag aldrig simmat igen. Jag har aldrig förlåtit mig själv för att jag föreslog att vi skulle cykla ner till stranden för att bada, att jag inte sa nej när jag visste att vågorna snart skulle komma, och att jag inte räddat henne. Frågan som ständigt slår mig är "varför hon och inte jag?" det var hon som räddade mig när jag höll på att falla från stenen, men jag räddade inte henne. Jag försökte inte tillräckligt, jag hade kunnat simma bättre, kolla mera, skrika högre, men nej. Jag hade lämnat henne och det sliter sönder mitt hjärta..

Anmäl
2010-02-03 19:03 #1 av: MiniAndMe

Det där var en HEEEEEEMSK novell!

 

Hemsk för att den va så sorglig, hemsk för att den var så bra.

 

Du är proffsiiig ppå att skriva! ;)

Anmäl
2010-02-03 23:24 #2 av: wanna-be-thin

mercí vad söt du är ^^ jag kan bara få till det om det är sorgligt har jag upptäckt.. (a)

Anmäl
2010-02-04 16:13 #3 av: MiniAndMe

hihi..

hm... bra, för jag älskar sorgliga historier!!

Anmäl
2010-02-13 22:18 #4 av: Abico

Bra novell :) Det jag tänkte på var att du nog ska skriva ut "Hjärt och Lungräddning" (istället för HLR), det bromsade läsningen en hel del för mig när jag var tvungen att tänka efter vad sjutton du menade :P

Hanna 

Anmäl
2010-02-14 00:43 #5 av: wanna-be-thin

okej ja tänkte jag inte på, det gör jag :D

Anmäl
2010-03-11 23:58 #6 av: wanna-be-thin

puttputt!^^

Anmäl