2013-10-08 19:30 #0 av: Mystogan

Har en skoluppgift där vi ska skriva en stilimitation av en dikt eller ett stycke från en bok, där jag valde ett stycke från Beryllkronan, skriven av Sir A.C. Doyle.

Skulle vara otroligt hjälpande att få lite kritik om det är någon som är sugen på att ta sig tiden till at läsa igenom. Skriver både orginalet och min version nedan.

Orginalet:

"Holmes", sade jag, då jag en morgon stod i vårt burspråksfönster och tittade bort längs gatan, "här kommer en galning. Det gör ont att se att hans familj släpper ut honom på egen hand."

Min vän steg lättjefullt upp från sin länstol och stod med händerna i morgonrocksfickorna och tittade ut över min axel. Det var en klar, kylig februarimorgon, och snön som hade fallit förgående dag låg ännu ljup på marken och skimrade i vintersolen. I mitten av Baker Street hade trafiken malt den till ett brunt, sörjigt stråk, men på sidorna och utmed trottoarkanterna låg den alltjämt lika vit som då den fallit. Den grå trottoaren var sopad och skrapad, men fortfarande farligt hal, och där rörde sig färre människor än vanligt. Från stationshållet kom ingen annan just nu förutom den ensamme herre, vars excentriska beteende hade väckt min uppmärksamhet.

Det var en man i femtioåren, lång, korpulent och ståtlig, med massivt, skarpskuret ansikte och kraftfull gestalt. Han var måttfullt men förmöget elegant klädd i svart bonjour, blänkande hatt, prydliga bruna damasker och välskurna pärlgrå byxor. Men hans beteende stod i absurd kontrast till den värdiga klädseln och utseendet, ty han sprang, så gott han kunde, i korta små ryck, som en människa som är trött och ovan att anstränga sina ben. Medan han sprang viftade han med händerna upp och ner, ruskade på huvudet och förvred ansiktet i de märkvärdigaste grimaser.

"Vad i all världen kan det vara med honom? frågade jag. "Han tittar upp och läser husnumren."

"Jag tror han kommer hit"


Min:

”Älskling”, sade han, då han en kväll stod i vår punschveranda och såg ut över havet, ”det blir en vacker kväll. Det är nästan synd att inte fler får bevittna den.”
        Jag steg sakta upp från min rottingfåtölj och ställde mig med armarna runt om honom och tittade över hans axel. Det var en sen, ljummen augustikväll, och vattnet speglade himlens varma färger och den låga solen. Vid strandkanten låg sjögräs i långa, gröna remsor, men längre upp på stranden var sanden lika fin som nymalet mjöl. Klipporna som omringade den lilla stranden var blöta från vågorna som slog upp mot dem, farligt hala, men glittrade vackert i de sista solstrålarna för dagen. Från den smala stigen som ledde ner till havet kom en liten flicka, vars lekfulla rörelser fångade min blick.
        Det var ett barn i tioårsåldern, kort, mullig och till synes sprallig, med ett sött, runt ansikte och liten figur. Hon var enkelt men elegant klädd i tunn tygjacka, vitt linne, små sandaler och tunna vita bommullsbyxor. Hennes beteende stod i kontrast till det lugna vattnet och himlen, ty hon rusade, så gott hon kunde, med långa steg, likt en hund som har gått kopplad hela sitt liv och nu blivit fri. Medan hon sprang skrek hon förtjust, håret fladdrade i vinden och ansiktet täcktes av ett stort leende.
        ”Har du sett en sådan lycka?” frågade jag. ”Av att bara se havet.”


Har dock en mening kvar att skriva, och det kan vara något slarvfel, då jag inte läst igenom än.