2016-01-11 15:05 #0 av: Eleonorechristoffersen

Under hela min tid som opublicerad författare, har jag under många olika tillfällen fått frågor som; Vad skriver du? Varför skriver du? Varför vill du bli just författare? Är du duktig på att skriva? De frågorna har jag givetvis fått efter publicering också, men faktiskt inte lika ofta. De frågorna väcker väldigt mycket tankar hos mig, inte bara om mig själv och mitt skrivande utan också om människor och deras sätt att se på skrivande människor. Hur svarar man egentligen på sådana frågor och spelar de verkligen någon roll? Oavsett så måste jag dela med mig om mina tankar kring dessa frågor eftersom att de har på något vis väckt åsikter hos mig själv.

"Vad skriver du?"
Ja, ska jag vara helt ärlig så vore den frågan bättre formulerad som "Vad tänker du?" eftersom att det är precis det jag gör. Jag skriver vad jag tänker. Allt börjar ju i hjärnan. Jag skriver poesi, det har jag gjort länge, men på senaste tiden har det blivit längre berättelser och jag blev faktiskt förvånad över att jag debuterade med en roman och inte en diktsamling. Men glad är jag! Jag trodde att jag saknade tålamodet och det gjorde jag nog till viss del, men jag saknade inte viljan uppenbarligen. Det slutgiltiga svaret på denna fråga är egentligen; Livet. Det är livet som får mig att skriva och det är livet jag skriver om. I mina poetiska rader kan det stå vad som helst och hur som helst, för i min  skrivande värld finner jag mest ro om jag bortser från alla regler och ramar. Visst kan det vara kul att skriva Haiku och annat, men jag vill inte förhålla mig till något annat än mina egna regler. Jag skriver om livet och livet har inga regler. I mina texter bestämmer ingen annan än jag själv och det är det som gör att det är så roligt att skriva. I längre berättelser gillar jag att fokusera på människan, människan i förhållande till livet och dess innehåll. För även om livet är ett liv i sig, så är människan också ett liv. Och livet i en människa är nog det allra mest intressanta. Tankar, känslor, agerande och synsätt på saker och ting är en pågående variation bland oss människor. Någon mår dåligt, en annan är lycklig. Alla väljer att tolka situationer olika och det är det som gör oss människor intressanta. Psykiskt sett tycker jag att vi är ett mysterium och riktigt obehagliga eftersom att man inte kan läsa någon annans tankar och det gör egentligen att man aldrig riktigt kan känna en annan människa rakt igenom. Och det är där tilliten kommer in. Vem kan man lita på? Det är det jag tycker om att lyfta fram i skrivandet. Så ja, jag skriver om människor, livet och känslor, för att jag tycker att den värld vi lever i är intressant och obehaglig. Människan ger mig rysningar...


"Varför skriver du?"
Denna frågan har jag funderat på lika mycket varje gång som den ha ställts. Jag skriver för att jag vill förmedla känslor. Jag vill skriva. Jag tycker att det är roligt och jag tycker att det är avkopplande. Men ofta hänger det ju också på vad jag skriver. Poesi blir det oftast utav mycket känslor men också vackerheten som jag kan uppleva i livet, naturen och människor jag möter. Längre texter är mer som ett djupdyk i ett liv, vems eller vad det än är. Känslor. ageranden och perspektiv från en påhittad karaktär. När jag får denna fråga så brukar jag också tänka på varför jag började skriva. Som barn lekte jag i en helt egen värld, som jag älskade, och jag byggde upp ett liv som var roligt, känslosamt, häftigt men definitivt äventyrligt. Varje gång som jag blev avbruten i leken blev jag sorgsen inombords, för att jag blev tvungen att gå tillbaka till en verklighet som jag inte alltid var så nöjd med. När jag lärde mig skriva började jag fantisera i texterna och där fann jag min plats. Jag kunde bygga upp min fantasi i skrivandet och där kunde ingen avbryta mig. I mitt skrivande kunde/ kan ingen annan bestämma mer än jag själv! Det ger mig någonting tillfredsställande för min själ. Därför skriver jag.

"Varför vill du just bli författare?"
Ja, varför vill jag det? Det enklaste svaret på den frågan är väl egentligen; för att det är ett yrke där jag kan hålla på med det jag älskar. Men också för att förmedla det jag skriver. Jag vill få människor att tänka och känna saker även fast man ibland inte lyckas helt som man vill med det. Det känns som en del av mig och då tror jag på att det är en del av mig.

"Är du duktig på att skriva?"
Den här frågan är nog helt ärligt den konstigaste jag någonsin fått, även fast den inte är dum att ställa för den som undrar. Men hur svarar man egentligen? Vad alla andra tycker kan inte jag svara på, men jag själv; ja jag tycker att jag är duktig på det och jag känner mig nöjd över många texter som jag har författat. Denna fråga väcker mycket tankar om skrivandet för mig. Finns det bra och dåligt skrivande? Själv anser jag att vem som helst kan skriva vad som helst och precis hur som helst. Det är egentligen bara samhällets syn på det hela som avgör vad som är bra och dåligt. Ibland kan jag uppleva det som att; så länge man skriver lika bra som en författare som har "lyckats" så har man en chans att synas om det är det man vill. Men varför då? Så är det inte för mig. Det jag skriver vill jag inte ska efterlikna någon annan. Jag är ju en person, en som det inte finns flera utav och därför är jag unik. Alla är det. Varför ska jag sträva efter andra? Jag vill skriva det jag vill och inget annat. Sättet man skriver på, skrivspråket vill säga, anser jag är ett val beroende på hur man vill framföra berättelsen. Så, om man är duktig på skriva eller inte; det beror nog helt enkelt på vad du som läsare vill läsa.

Eleonore/ Poesinsskepnad.blogg.se