Annons:
Etikettbokrecensioner
Läst 8813 ggr
Asfaltsblomma
2009-03-01 14:30

Tankar o reflektioner ...

… om några av mig lästa böcker.

Pojken som inte fanns,

Pojken som kallades DET

Tankar och reflektioner

Böckernas titlar: Pojken som kallades Det
                                  Utgiven år 1995

                                  Pojken som inte fanns
                                  Utgiven år 1997

Författarens namn: Dave Pelzer

Dave Pelzer lever fortfarande och bor i Kalifornien, USA. Han är född någon gång i slutet av femtiotalet.
   Böckerna handlar om hans eget liv och är de två första delarna i en trilogi om hans oerhört tragiska barndom och uppväxt. En gripande skildring om barnmisshandel och misär.
   
Handlingen utspelar sig i San Fransisco när Dave är en liten pojke och senare tonåring.
   Det är Han själv som är huvudrollsinnehavaren. Familjen finns också med hela tiden och upprätthåller Davids liv likt ett helvete.
   De första fyra åren i livet börjar bra med en härlig kärnfamilj med en pappa som är en omtyckt och duktig brandman, flera syskon och en mamma som han älskade.
   Mamman förändrades och blev kallare och hårdare mot honom och det fina som en gång varit förvandlades till en skräckfylld mardröm där allt David kan göra är att hitta en möjlighet att överleva.

Den första bokens titel "Pojken som kallades Det" passar mycket bra. Det är vad hans mamma kallar honom.
   Den andra bokens titel "Pojken som inte fanns" säger också mycket om dess innehåll. Det ständiga flyttandet och det faktum att han förstår att ingen vill ha honom.
En vän till mig hade läst dessa böcker och tipsade mig. Jag lånade dem av henne men det räckte att läsa inledningen så lade jag undan dem. Jag vågade helt enkelt inte läsa dem då. Var rädd att de skulle väcka mycket smärta i mitt eget liv.
   Nu, ett år senare tog jag fram dem igen och läste dem båda två.
   Jag är starkare nu och kände att det skulle vara intressant att möta Dave Pelzers livsöde.
   Böckerna är oerhört gripande och belyser ett så viktigt ämne som det talas alldeles för lite om; barnmisshandel.
   Allt fruktansvärt som lille David utsätts för är mycket grymmare än jag nånsin trodde existerat.
   Handlingen är mycket tydlig och klar. Jag tror inte att det finns något i den som går att missuppfattas.
   Det här är verkligen ingen "vanlig" bok. Den är inte bara självbiografiskt egen utan också en mycket detaljerad, grym och hänsynslöst beskriven livsskildring. Trovärdigheten ökar också genom att så många namn och fakta finns med som rör de verkliga händelserna som utspelades i hans barndom.
   Det här är böcker som jag haft svårt att lägga åt sidan. De engagerade mig från första stund och tog mig med in i detta avskyvärda hanterande av en liten pojke. Ville inte lägga boken ifrån mig förrän jag hittade ett ställe i handlingen där det var lite lugnare för lille David.
   Människorna gestaltas tydligt och man förstår ganska snart att de är äkta i sina olika personligheter.
   Den person som fascinerar mig mest är David som trots allt visar en näst intill omänsklig styrka. Hans föräldrar avskydde jag naturligtvis. Hans lärare de första åren upprörde mig också. De ville inte se vad som hände trots de tydliga tecknen av misshandel och vanvård. Jag blev också arg över grannar och släktingar som blundade för allt de såg.
Extra smärtsamt blev det nog när jag upptäckte likheter mellan Davids föräldrar och mina egna. Jag känner igen vissa beteenden hos David som offret med beteenden jag uppmärksammat hos mig själv som också var ett offer i min familjesituation som barn.
   Liksom honom var jag ett svart får, en som alltid får stå till svars för allt som händer. I Davids fall var hans mor ett monster och hans far den som aldrig vågade skydda sin son av rädsla för mamman. I mitt fall var det tvärtom. Min far var ett monster och min mor var oförmögen att skydda mig av ren rädsla.
   Jag har själv liksom Dave i vuxen ålder bearbetat mitt förflutna och kunnat lämna det bakom mig.
   Att läsa de här böckerna har gett mig mycket och jag är så glad att jag hittat en väg ur min egen tragiska barndom.
   Man kan ju alltid diskutera hur en sån här skildring stämmer med verkligheten men jag skulle aldrig ens tänka tanken att ifrågasätta författarens trovärdighet om innehållet i texten. Detta på grund av de många referat från personer som fanns omkring honom under de aktuella åren.
   Under historiens gång ville jag många gånger ruska om David och säga åt honom att göra både det ena och det andra. Men utifrån hans extrema underläge var han oförmögen att göra nåt åt sin situation. Hans föräldrars beteende var på alla sätt avskyvärt rakt igenom. Även hans lärare, myndigheter och grannar tyckte jag handlade fel ända mot slutet då de verkligen förstod vad det handlade om.
   Jag berörs i allra högsta grad av denna livsberättelse. Man blir ett med denne lille pojke som utsätts för så fasansfulla misshandelsmetoder. Men trots allt, genom hela historien går det en röd tråd. Hans enormt starka livsvilja. En glödande veke som tar honom igenom detta helvete med hela sitt förstånd i behåll.

Dave Pelzers syfte med den här trilogin är att få människor att öppna ögonen för en verklighet som finns runt omkring oss. Han är långt ifrån ensam om sin utsatthet som barn. Han vill göra det möjligt för oss alla att vilja våga se, hjälpa och ingripa när vi möter detta i vår vardag.
   Det var inget speciellt jag reagerade på språkmässigt men jag tyckte ibland att det var lite oproffessionellt utformad text. (Men det har jag svårt att förklara varför. Bara en känsla.)
   
Jag upplever att jag blivit ännu starkare i mig själv efter att jag läst dessa böcker. Som författaren själv säger; det går inte att få ett helt liv förrän man nystat upp och fått svar på sånt man omedvetet släpat med sig från sitt förflutna.

Jag är färdig med David Pelzers livsöde och min egen barndom. Jag skulle bara önska att många fler vågade "tala ut", berätta om sina liv. Jag önskade också att vi alla förstod att inom oss i det förflutna finns nycklar som kan föra oss in i ett harmoniskt liv oavsett hur vår barndom sett ut.

-----------------------------------------------------

**Bakom stängda dörrar
**

Tankar och reflektioner

Titel: Bakom stängda dörrar
Utgiven: År 2001
Författare: Kristina Hansen Bengt-Åke Cras Agneta Cras
Huvudförfattaren som också boken handlar om kommer från Norge men är bosatt i Sverige sedan tioårsåldern.
   Boken handlar uteslutande om denna kvinnas liv och är en sanningsenlig framställning av hennes ohyggliga tillvaro i sin pappas "klor".
   Handlingen utspelas från början i Norge där Kristina lever med sin mamma, lillebror och två äldre systrar. Pappa har sedan länge varit ute ur bilden efter att han misshandlat och försökt att döda sin hustru, barnens mamma.
   När Kristina var i tioårsåldern fick pappan vårdnaden om henne och sin några år yngre lillebror. De flyttade till honom i Sverige där helvetet började på allvar.
    Titeln; Bakom stängda dörrar, passar utmärkt. Det är det allt handlar om. Kristinas fångenskap bakom hemmets stängda dörrar och sin inneslutenhet i sig själv.
   Jag fick låna den här boken av en vän och kände direkt att jag måste läsa den. Ämnet incest engagerar mig djupt. Detta är en alltigenom ohygglig berättelse som måste varit mycket svår att skriva för henne.
   Den är tydlig och naken, enkelt skriven utan krusiduller. Den har klart talat om sitt budskap och jag tror inte att någon kunnat läsa den utan bli djupt berörd. Den väcker vrede och många frågor. Hur kan detta ske i vårt "trygga" Sverige?
   Ska jag vara ärlig så är det inte mycket kvar som förvånar mig av allt som händer i vårt land. Det ska se så fint ut som möjligt på fasaden men är på många sätt lika genomruttet som i andra länder där missförhållandena är mera tydliga.
Boken är ny och fortfarande är det inte så många som kanske så här öppet vågat berätta liknande livsöden, men det blir nog vanligare och vanligare. Det här skapar debatt om detta tabubelagda ämne och det är jättebra.
   Boken är skriven i kronologisk ordning med extra inlägg här och där av rapporter från polis, socialen och andra aktuella personer.
   På ett sätt tycker jag den är lite oproffessionellt skriven, nästan lite för enkel. Men jag har nog som i de flesta andra "yrken" utvecklat en så kallad "arbetsskada", alltså att jag ser alla fel som görs i texten. Stavfel, felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel med mera. Detta ser jag naturligtvis bort från i denna typ av bok. (Tyvärr är det lättare att se andras textfel än sina egna).
   Jag följde skakad med i Kristinas berättelse och jag tycker att hon på ett naket sätt låter läsaren känna in den vanmakt hon upplever genom boken.
   Huvudpersonen Kristinas gestalt är trovärdig och naturligtvis är jag fascinerad av att hon överlevt detta helvete. Jag kan dock läsa mellan raderna att hon inte riktigt klarat sig ur detta utan att fortfarande idag må mycket dåligt. Inte svårt att förstå att det sätter djupa spår.
   En riktig vrede känner jag över hennes mor och syskon, för att inte tala om ilskan mot myndigheternas tafatthet som nästan driver läsaren till vansinne. Och allt detta är sant!
   Jag har själv mött nonchalanta reaktioner från de sociala myndigheterna. För två år sedan anmälde jag ett glasklart fall av vanskötsel och misshandel av fyra barn som bodde hos sin mamma. Hon hade sju katter, fyra hundar, de här fyra syskonen och ett nytt litet spädbarn med fader okänd. De bodde i en trerummare på andra våningen. Lägenheten var full av katt och hundavföring och det stank ständigt om barnen och deras trasiga kläder. De hade små sår över hela kropparna. På grund av detta blev de mobbade i skolan och kom efter med sitt arbete.
   Myndigheterna gjorde ingenting!
   Förmodligen lever dessa barn kvar i sitt helvete.
   Kristina levde som sin pappas "ovigda flickhustru" (fast han köpte henne en ring som han tvingade henne att bära. I den stod hans namn.) Hon födde honom två flickor som båda var gravt handikappade.
   Hon var instängd i sitt hem, tvingad till tystnad, i fyra år innan myndigheterna tog honom. Hon var bara fjorton år när hon födde deras första barn.
   Syftet med boken är att tydliggöra denna problematik och få omvärlden att våga agera. Jag tycker att författaren har lyckats förmedla känslan av avsky över hur samhället kan göra såna katastrofala missar.
   Jag har inga speciella synpunkter på språket förutom som jag skrev i början, att det kanske är skrivet i enklaste laget. Men samtidigt gillar jag det.
   Den här boken sätter sina spår efter sig. En scen som kommer för mig nu i skrivande stund är pappans sjukliga omsorg över sin älskade "flickhustru". Under hennes graviditet tvingade han henne att äta upp sina egna spyor för att barnet skulle få i sig tillräckligt med näring.
   Jag har alltid känt med dem som lider och har det svårt på alla sätt och nu kommer jag nog att bli än mer uppmärksam över vad som händer runt omkring mig. Vi får inte blunda för detta. Vi måste våga se och reagera.
   Det här är en bok som jag inte kommer att läsa igen. Jag är klar med den men tyvärr tror jag att Kristina själv har mycket kvar att bearbeta innan hon kan lägga detta bakom sig.
   Jag hoppas dock innerligt att hon en dag verkligen känner att hon är fri. Det är hon värd.

-----------------------------------------------------

Grabben i graven bredvid

Titel: Grabben i graven bredvid
Utgivningsår: 1998
Författare: Katarina Mazetti (Verksam som författare nu)

Handlingen utspelar sig i nutiden, i storstan och den svenska landsbygden. Huvudpersonerna är Desirée och Benny, båda i 35-36 års åldern.
   Det är en omöjlig kärlekshistoria som tar sin början på en kyrkogård. Olikheterna dem emellan kanske både attraherar och avskräcker. Som magneter dras dessa motpoler till varann. Det är en helt galet underbar bok.
   Titeln "Grabben i graven bredvid" är kul men lite fel ändå, tycker jag. De ligger inte "I" gravarna precis, men okej då.
   Jag såg filmen förra året och tyckte mycket om den. Först nu bestämde jag mig för att läsa boken också. Den var inte bara bra. Den var fantastisk. Författaren har verkligen ett underbart språk och jag gillar att både Desirée och Benny får komma till tals lika mycket. Den översteg klart mina förväntningar.
   Handlingen var tydlig och klar. Naken faktiskt. Till skillnad mot filmen slutade boken inte så bra. På filmen blev det ändå de till slut men i boken skildes de åt.
   Jag är nog av den "barnsliga" sorten som mår bäst när en film eller en bok slutar gott. Kanske är det så för att jag tycker att verkligheten ofta kan vara så grym att det kan vara skönt att fly den ibland.
   Boken är annorlunda på flera sätt. Katarina Mazetti har dels ett helt eget språk med alla härliga personskildringar och dels är hon en kvinna som kan gestalta män.
   Eftersom jag sett filmen tidigare hade jag redan ansikten till rollfigurerna. Men på det nakna sättet författaren skriver glömmer man mycket av bilderna man hade med sig från filmen. Man försvinner sen snabbt in i den superhärliga handlingen, nästan som om man vore där själv.
   Jag tycker att författaren har skildrat huvudpersonerna mycket intressant. Desirée med sitt välbildade läshuvud och samtidigt ganska gråtrista, stela liv, som ändå vaknar för den häftiga förälskelsen. Benny, den inbundna lantbrukaren som trots sina höga skolbetyg väljer att isolera sig på den lilla bondgården helt ensam efter sina föräldrars död.. Den optimala passionen som även drabbar honom är härlig att följa. Det galna och samtidigt fantastiskt fina som händer i en människa som blir förälskad. Man känner verkligen de starka känslor som växer fram mellan dessa två.
   Egentligen finns det nog ingen i boken som jag inte gillar. Jo, Violet då, Bennys kompis fru, som styr och ställer som om hon ägde honom. Det gillar jag inte.
   Just när det gäller den heta passionen kan jag faktiskt känna igen mig själv. Jag är i högsta grad en känslomänniska och har flera gånger blivit klubbad av passionens brödkavel. Det är jättehärligt men tyvärr också mycket smärtsamt många gånger.
   Det skönaste med boken är just det med den enorma kraft som banar väg för kärleken och att författaren fångar och gestaltar detta på ett utomordentligt sätt. Det är ju så här det är, även om det i boken ibland kan te sig något överdrivet.
   I slutet blev jag så besviken. Varför lämnade de varann? Okej att hon kanske skulle få föda hans barn men jag förstår inte varför de gav upp. Jag tycker att det ändå fanns så mycket fint mellan dem att det skulle vara värt att kämpa för. Jag ville se att de hittade en väg för sin kärlek att få fortsätta växa.
   Visst berörs jag av boken. Absolut. Upplever man äkta kärlek är det värt att kämpa för. Det hävdar jag av hela mitt hjärta. (Ska jag säga som gått igenom två skilsmässor)
   Berättelsen känns mycket svensk och vardaglig. Det tror jag är ett av författarens syften, att man kan känna igen sig i mycket av det som händer. Gissar också att hon vill lyfta fram tron, hoppet och våndan i kärleken. Hur två människor som i sig är så olika ändå kan smälta samman så totalt när passionen drabbar dem.
   Jag fick många fina tankar under läsningen. Det påminde mig om den inneboende styrka vi har och längtan efter att uppleva närheten till en annan individ. Där är vi i sanning lika, oavsett vilka bakgrunder vi har.
   Jag känner mig färdig med boken och lägger den ifrån mig med ett litet vemodigt leende på mina läppar.

----------------------------------------------------

**Av samma blod
**

Tankar och reflektioner

Titel: Av samma blod 
Utkommen första gången år 1935 
Den sjunde och sista delen i en romansvit om systrarna von Pahlen.
Författare: Agnes von Krusenstjerna

Agnes föddes år 1897 och dog år 1940. Hennes barn- och ungdomsår tillbringade hon på Gotland först, sedan Gävle, där hennes pappa var regementschef på I14, och senare Stockholm.
   Hon vistades många olika perioder på mentalsjukhus p g a sin sinnessjukdom, vilket märks tydligt i hennes romaner.
   Handlingen utspelar sig i tidigt nittonhundratal, till största delen på några gårdar i Småland, Eka gård och Ekered.
   Huvudpersonerna är Angela och Petra, men senare också Agda och Frideborg.
   Angela och Petra är nära släkt och har samtidigt en mycket djup kärleksrelation. De lever en lugn och trygg tillvaro på Eka gård.
   Allt ställs på ända när de plötsligt blir fler i "familjen", när släktingar från Tyskland dyker upp. Mycket nära släktskap uppdagas genom en återfunnen dagbok, vilket leder till en pervers och komplicerad historia.
   Titeln, "Av samma blod" är en passande titel till denna "inavelerotiska" roman.
   Jag visste i stort sett inget om boken innan jag läste den. Däremot visste jag en hel del om författarinnan som jag tidigare skrivit ett porträtt om. Jag visste att hon var mer eller mindre fixerad vid det erotiska i sina texter.
   Jag fick det bekräftat när jag läste denna bok Jag hade väl förstått att det skulle innehålla en del erotik, men jag blev både överrumplad och bitvis bestört. Det märks mycket väl att den sexuella fixeringen hon har inte är normal. Den är snarare sjuklig. Detta bekräftar bara det jag läst om författarinnan, att hon var sinnessjuk. Jag har svårt att tänka mig en frisk människa skriva liknande texter. Den väckte ett klart illamående i mig.
Handlingen är tydlig och koncentrerad. Enligt mitt tyck och smak för inbäddad på gården Eka.
   Själva syftet med boken, om det finns något är inte klar för mig, förutom ett tydligt gestaltande av de perversa tankar och fantasier som uppenbarligen fyllde författarinnans huvud.
   Erotik är mycket vackert, och erotiska texter kan vara underbara beroende på hur de skrivs.
   Den här boken är helt annorlunda jämfört med andra böcker jag läst. Dels det gamla språket som jag är ovan vid och dels alla dessa absurda kärleksrelationer. Aldrig tidigare har jag läst något liknande. Det förvånar mig egentligen att jag orkade igenom fyrahundranittiosju sidor. Och det är otroligt att hon, Agnes von Krusenstjerna fick sina böcker tryckta överhuvudtaget, med tanke på innehållet och den tid hon var verksam som författare.
   Personerna är väl beskrivna, men miljöbeskrivningarna är alltför mastiga. Jag kan tänka mig att man gott kan ta bort etthundrafemtio sidor och ändå ha storyn kvar. Konstigt nog sögs man ändå in i berättelsen, så på något sätt har väl författarinnan lyckats.
   Man fanns med där i händelserna, men som åskådare. Jag kände det inte som om jag var en av dem, tack och lov!
   Visst kan man tycka att personerna är intressanta på sitt sätt, men i mina ögon är det fantasipersoner, med inget äkta alls över sig. Men vem vet hur det var då? Inte jag i alla fall.
   Det var inte någon av dem som väckte mitt intresse. Ingen karaktär som fångade mig.
   Inget i romanen påminner mig om varken människor eller miljö. Handlingen ser jag som verklighetsfrånvänd och skapar inga andra associationer i mitt huvud än att jag kan sätta ett likhetstecken mellan boken och "galenperversitet".
   Att personerna helt är ute och cyklar beträffande sexualiteten är uppenbart. Där är det så fel det bara kan bli.
   Skulle jag säga att boken inte berör mig skulle jag ljuga. Jag kan knappt skriva detta på gund av att jag fortfarande är upprörd. Så visst har den rört till i mig, helt klart!
   Syftet med den här berättelsen tror jag inte är annat än ett behov i författarinnan själv, att få uttrycka de sjuka tankar som fanns i hennes huvud.
   Jag tror inte att det finns något i denna roman som man kan lära sig något positivt utav.
   När det gäller den språkliga biten tyckte1 jag att det var svårt med alla "skullo" och "äro". Det beror nog på min ovana att läsa äldre litteratur. Däremot fick jag lite inspiration till mitt eget diktande.
   Den här boken kommer inte att lämna några avtryck hos mig, möjligen en och annan irritation.
   Den episod som tydligast har fastnat på min näthinna är när Lotty och Rosita (mor och dotter) inviger en annan dotter i den erotiskt perversa världen. Fy och Usch!
   Jag känner mig verkligen helt färdig med denna roman. När jag lämnar igen den på biblioteket och vänder ryggen till blir det med en rysning.
Jag kan bara säga: Vila i frid Agnes von Krusenstjerna

---------------------------------------

Alive

Tankar o reflektioner.

Titel: Alive, Dramat i Anderna (Tidigare utgåvor med titeln "Vi lever")

Utgivningsår: År 1974 Natur och Kultur Stockholm (Första svenska utgåvan på Legenda år 1985).
Författare: Piers Paul Read
Om författaren: Född i Beaconsfield den 7 mars år 1941. Han lever fortfarande i London.

Alive bygger på en verklig händelse som skrämt och skakat världen.
   Fredag den 13 oktober 1972 störtade ett flygplan med fem mans besättning och fyrtio passagerare i Anderna i Sydamerika. Tjugoåtta överlevde kraschen och dess verkningar, åtta omkom senare i ett snöskred. Först efter 70 dagar kom räddningen till de 16 som var kvar.
   Kampen för livet bland de snötäckta bergsmassiven innebar ohyggliga umbäranden och ett val för dem som överlevt, svältdöden eller det lika otänkbara - att äta sina döda kamrater.
En historia om att överleva mot alla odds.
   Bokens titel "Alive" är passande, trots att många av dem inte överlevde.
   Jag har varit på väg flera gånger att läsa den här boken, men aldrig riktigt vågat förrän nu. Jag såg filmen nyligen och blev så gripen av den att jag bara måste läsa den. Det som kanske var mest avskräckande innan jag väl läste den var att de "åt varandra". Nu efteråt känner jag helt annorlunda. Det fascinerar mig otroligt hur stark människan är i grund och botten. Vilken enorm överlevnadsinstinkt vi har. Att de valde att äta sina döda kamrater var en självklar handling i deras enormt utsatta position. Jag blev förvånad över att jag inte var lika bestört längre över denna groteska handling. Det var ju det enda sättet för dem att överleva. Jag är övertygad om att jag skulle ha gjort likadant.
   Handlingen var tydlig och klar. Nu när jag har sett både filmen och läst boken blir jag imponerad hur de fått med så mycket detaljer från boken in i filmen. Personbeskrivningarna var perfekta, gestaltning av olyckan och miljöbeskrivningar likaså. Det enda frågetecken jag har kvar efteråt är väl att jag som kristen undrar, varför? Varför? De här människorna var också kristna och det förstärker mitt, varför.
   Jag ser inte den här som en vanlig bok. Den är ju verklighetsbaserad och mycket speciell. Att 16 personer lyckas överleva i 70 dygn, skadade, och nästan helt utan föda. Och sist men inte minst, mitt bland bergen i minusgrader tjugofyra timmar om dygnet. Helt otroligt!
   Eftersom jag såg filmen strax innan jag läste boken var bilderna fortfarande tydliga för mig, men boken är så bra skriven att den nog ändå skulle ha blivit levande att läsa, rakt igenom.
   Jag minns att jag hade en kopp kaffe med mig i soffan när jag läste. Jag var så inne i boken att kaffet kallnade. När jag väl kom på att jag skulle ta mig en mun av kaffet, var det en lättnad att titta bort från boken och inse, att jag faktiskt inte var med i denna fruktansvärda katastrof.
   Man fick lära känna dessa personer mycket väl genom gestaltningar och samtal mellan dem. Det gjorde verkligen ont när de dog bort en efter en. Det var ingen speciell person man fastnade extra för. Alla var speciella på sina egna sätt.
   Det starkaste i denna ohyggliga berättelse är att man inser människans inneboende styrka. När man tror att alla krafter är slut finns det så mycket mer kvar. Det är enormt fascinerande.
   Jag vet att det är extremt, men jag kan ändå inte låta bli att associera till mitt eget liv. Själva kraschen - dagen då jag rasade ihop. Visst, det kom väl egentligen inte som en chock, men ändå. Jag hade inte insett tidigare hur slut jag var. Så kom dagen då ingenting fungerade längre - kraschen. Min kropp var i uppror. Totalt! En infektion i magen som tog sex månader att bli av med, det innebar sex penicillinkurer och ett halvårs sängliggande. Mitt hjärta slog helt oregelbundet och jag blev tvungen att äta medicin för det. Maxdos i flera års tid. Nätterna var helt sömnlösa utan sömntabletter, och dagarna var så ångestfyllda att jag måste ta lugnande. Depressionen låg verkligen som ett massivt berg kring hela min varelse - som Anderna, för de överlevande i boken. Livsnödvändiga blev också min antideppresiva medicin, och alla smärtstillande naturligtvis.
   Detta var kraschen.
   Det är nu lång tid sen. Återhämtandet till den jag är idag har tagit lång tid, men jag har överlevt! Precis som de i boken överlevde. De kämpade mot ett mål, att bli räddade. De måste överleva tills räddningen kommer, och gjorde det omöjliga möjligt. De hittade hopp fast deras odds att överleva i princip var obefintligt. De stöttade varann med ett engagemang och en kärlek som grep tag i mitt innersta.
   Jag har också fått uppleva detta, på mitt sätt. Min kamp att komma vidare i livet har varit svår, och är fortfarande. Jag har blivit fri från de flesta av mina mediciner, och jag har fått uppleva en enorm kärlek och stöd från mina vänner under denna tid. De har "burit" mig. De, och min tro på Gud.
   De personer som boken handlar om var också kristna, som jag är. Visst kan man undra varför detta hände, men på något sätt kan jag ändå se genom boken, hur Gud var med dem. När de kommit till den punkten att de måste äta köttet från sina kamraters kroppar för att överleva kände jag deras ångest. De bad till Gud om hur de skulle göra, innan de tog beslutet. Jag tycker att de handlade rätt. Bara att de frågade Gud om saken visade deras andliga styrka.
   Den här berättelsen har berört mig mycket djupt och jag känner att det är så viktigt hur vi lever våra liv. Jag vill vara en god vän, finnas till hands för dem som behöver, och också lära mig att vara mer snäll mot mig själv.
   Syftet med boken är som det står i inledningen: "Vi bestämde att den här boken skulle skrivas och sanningen bli känd med anledning av de många rykten som gick och om vad som hände i Cordilleras. Vi dedicerar berättelsen om våra lidanden och vår solidaritet till de kamrater som dog och till deras föräldrar som vid den tidpunkt då vi mest behövde det mötte oss med kärlek och förståelse".
   Budskapet tror jag är att ge oss styrka och hopp, en livsglädje och kärlek till livet och till våra medmänniskor.
   Jag tyckte mycket om det enkla språket som går rakt in i läsaren. Inga tveksamma meddelanden mellan raderna.
   Det som är mest levande för mig just nu är tanken på att det är fullt möjligt att klara sig genom situationer där allt hopp är ute.
   Jag lämnar den här boken nu men kommer säkert att tänka på den till och från framöver. Min fascination över våra mänskliga egenskaper och instinkter har om möjligt blivit ännu starkare än förut.
   Det här är en berättelse som kanske skrämmer många att läsa, men jag rekommenderar den varmt. Jag tror att vi alla kan lära oss mycket om oss själva genom den.
   Den har gett mig mer kämparglöd i min livssituation.

----------------------------------------

  Dom kallar mig "Catch me killer"

Utgivningsår:    1988 (femte upplagan)

Författare:         Robert Erler  (tillsammans med John C.Souter)

 Robert Erler lever fortfarande i södra delen av USA i något av deras fängelser.

   Han föddes i en stor familj med åtta barn. Robert levde sina barn- och ungdomsår under svåra påtryckningar från sin pappa. Att åstadkomma ett liv han själv inte lyckats med. Han utbildades till soldat och blev en av "de gröna baskrarna", men mötte sedan en gammal vän som blev hans inspiration till att bli polis. Han gifte sig sen och fick en son.

   När han blev fängslad, lämnade frun honom och tog med sig deras son och flyttade.

 Romanen är självbiografisk och handlar om författarens liv och kamp, där han till slut finner en mening med livet, trots att han är dömd till 99 års fängelse för mord.

   Handlingen utspelar sig på olika platser i södra USA, framför allt innanför olika fängelsemurar. Tiden är från år 1968 -och framåt.

   Huvudpersonen är Robert Erler själv.

   Han är polis och uppsöker en brottsplats där ett mord begåtts. Han är med i utredningen, men blir av olika anledningar själv anklagad för att vara förövaren. Det blir rättegång och han får alla emot sig. Döms sen till 99 år för mord.

   Att vara före detta snut och sitta i fängelset är inte så roligt. Han blir mycket svårt misshandlad för jämnan och tappar tron på livet.

 Titeln, Dom kallar mig "Catch me killer", är det öknamn han stämplas med när han anklagas för mordet. Det är taget från ett telefonsamtal där mördaren ringt i panik till polisen och bett dem att ta fast honom. Jag tycker att man skulle kunnat hitta en bättre titel än den i och för sig.

   Jag blev tipsad om att läsa den här boken av en släkting. Jag trodde inte att den skulle vara så kraftfull och berörande som den var. Vet inte varför. Nu efteråt har jag svårt att släppa den, kanske mest för att jag vet att Robert ännu sitter i fängelset. Romanen översteg mina förväntningar.

   Handlingen är tydlig, men inte kronologiskt uppbyggd rakt igenom. Vissa partier är tillbakablickar, men skickligt gjorda så att man kan hänga med ändå. Den var lätt att förstå och lämnade inga frågetecken efter sig.

   På ett sätt är boken annorlunda jämfört med andra böcker jag läst, även om jag är van vid att läsa dokumentära skildringar. Det som är så speciellt med den här romanen är ju att det viktigaste och största som händer här är förvandlingen i hans inre, och hur människor omkring honom blir förvandlade.

   Det som i mångas ögon kan verka så konstigt, just det här med när en människa blir frälst, finner en tro på Jesus, hur allt kan förvandlas inombords. Det är ju inte konstigt för mig eftersom jag själv upplevt detta. Men jag har förståelse för att det kan verka konstigt för dem som inte prövat om det finns någon sanning i det.

   Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken. Jag var där, mitt i händelsernas centrum, så nu vet jag hur det är att sitta i finkan. Ruskigt! Han beskrev både miljön och personerna så målande och äkta. Man lärde känna de tuffaste rövarna, och hittade fina sidor hos dem också.

   Huvudpersonen fascinerade mig enormt. Att vara i hans skor måste vara fruktansvärt, men mitt i allt har han varit ett ljus för andra, och är fortfarande. Jag tänker mycket på min egen bakgrund och livshistoria fram till nu, och kan dra vissa paralleller. När allt har varit som mörkast för mig, och livsgnistan nästan slocknat, har alltid något hänt. Då har jag på något sätt fått lust igen, lust att leva.  Jag har upplevt att just jag är viktig, här och nu. Att jag har fått tjäna någon som medmänniska, fått bekräftelse på mitt värde. Det har stärkt mig och gett mig en livsglädje, och jag har sett den röda tråden i mitt liv. Jag har genom mina mörka stunder och min smärta fått en annorlunda livskvalité än många andra, säkert. Den är inte grundad på materiella ting, utan kommer inifrån.

   De personer jag tyckte minst om var myndighetsfolket, de"stora". Blev illamående när jag såg hur de behandlade fångarna. De handskades med internerna som med pestsmittade djur. De var korrumperade och falska. Pengar styrde vilka som skulle friges mm.

   Det var inte förrän i slutet av boken som han erkände att det verkligen var han som var mördaren. Då blev jag förvånad. Och samtidigt förstärkte det min empati för honom. Han blev alltså frälst efter cirka fem år på finkan och började kämpa med sitt inre som var fyllt av aggressioner, bitterhet och hat.

   När man blir frälst händer mycket inombords i en människa. Helt plötsligt ser man klart, när det gäller rätt eller fel. Man känner sig smutsig och vill städa upp. Man upplever också en kärlek till andra människor och en längtan att få göra gott. Det var precis det här som Robert upplevde. Naturligtvis kunde inte hans förvandling ske obemärkt, när han varit den tuffaste hårdingen av alla. Det blev som en explosion i fängelset, nästan alla blev frälsta där, till och med vakter. Ja, faktiskt de flesta som kom i kontakt med honom.

   Det här är ett livsöde som gripit mig. Adressen till Robert Erler finns i slutet av boken, tror jag ska skriva några rader till honom.

   Författarens syfte med den här boken är, som han säger själv, att den ska vara ett vittnesbörd om vad Gud gjort i hans liv. Och att ge människor ett hopp om att Gud förlåter, Gud beskyddar och Gud kan använda oss - till och med i en hotfull fängelsemiljö.

Språket i boken var enkelt. Det gillar jag. Utan krusiduller och krumelurer.

   Det jag ser som mest levande just nu från boken är, när han ska bli förflyttad från ett fängelse till ett annat. Han vet att alla där är ute efter att mörda honom, men han måste dit. Han plockar ur sin cell och går iväg med vakterna till den väntande bussen. Hans ensamhet gestaltas så tydligt. Det är starkt.

   Den här romanen lämnar nog sina spår efter sig. Jag vill vara rädd om livet, om mig själv och mina medmänniskor. Vill vara en god människa, finnas tillhands för den svage.

   Jag är nog så färdig med den här boken som jag kan bli.

   Hoppas bara att Robert Erler kommer att benådas någon gång. Det är han värd. Faktiskt! Trots att han faktiskt har mördat.

Annons:
Effie
2009-03-01 14:49
#1

Intressant att läsa dina funderingar. Har inte läst dessa böcker, utom "Grabben i graven bredvid", som jag tycker väldigt mycket om, jag också. Du har alltså inte läst fortsättningen, "Familjegraven"? Jag vill inte rekommendera den, för jag tyckte inte om den - men du kan ju titta på den ändå. Smaken är ju olika.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Asfaltsblomma
2009-03-01 15:10
#2

Tack för ditt inlägg Glad.

Nej , jag har inte sett fortsättningen. Har hört att den inte är lika bra, precis som du säger. Kul att du läser min reflektioner.

Kram

Mia/Asfaltsblomma

Upp till toppen
Annons: