#0: När jag skrev min novellserie tog det inte lång tid innan de två huvudkaraktärerna började hjälpa till att driva handlingen framåt och lösa olika problem som dök upp på vägen. En kväll då jag hade kört fast hur jag skulle motivera en annan karaktär att hjälpa en av huvudkaraktärerna så kunde jag nästan känna hur sagd huvudkaraktär kom och pickade mig på axeln med en gigantisk glödlampa ovanför huvudet. "Jag har det!"

När novellserien var klar så har de två hängt kvar lite då de var roliga att skriva om. Länge har de nu tjatat om att de vill att jag ska skriva en mer klassisk spökhistoria där de får vara med. Handlingen? Ja, där har de inte varit till någon hjälp. Ser nästan framför mig hur de tittar frågande på varandra och rycker på axlarna när jag ber om inspiration. 😄
Så härom dagen när jag tittade på YouTube-videor om folklore så vart det liv i luckan däremot. The Wild Hunt var tydligen lockande. "Åh, wow! Det där vill jag vara med om! Skriv om det!"
As you wish… Passande koncept för en spökande soldat från 1200-talet och en ung hästtjej. 😋

Det är lika dant för mig fast oftast är det de som har de mindre rollerna som vill ha en större roll i mina Fanfiction berättelser och Crossover berättelser!

Mina karaktärer pratar inte med mig, utan genom mig.
Har alltid haft ett enmansteater sedan jag var mindre.
Oftast i huvudet, men ibland så att jag gjorde gester eller sade orden högt.
Initialt så var det mitt sätt att kunna leva mig in i andras berättelser via böcker eller på den vita duken och sedan så har det fortsatt därifrån.
Känns lite bisarrt ibland, att jag "omedvetet" skiftar språk och tonläge och det kan bli så helt plötsligt.

Mja inte riktigt.
Däremot kan jag se scener i huvudet med mina karaktärer. Antingen scener som kommer komma in i handlingen eller typ "behind the scenes", alltså sånt som aldrig händer i böckerna men som ändå händer utanför kapitlen. Om någon förstår hur jag menar 😅

Alltså man låter ju helt sinnessjuk när man skriver ner det 😂

#4 Inte då. Förstår precis hur du menar. Har hänt mig med. Senaste gången medan jag stod vid spisen och lagade i ordning kvällsmat, och var så inne i scenen att man höll på att bränna vid maten bara för det. 😅

#4: Äsch då, du verkar ju vara i gott sällskap här. 😄